stina

Det kliar i mitt högra öga. Faktum är att det inte bara kliar, det känns känns som att en hel katt har mosat in sig i mitt öga och lixom skrapar pälsen mot iris. Det krävs hela min viljestyrka, som förövrigt är rätt kass, för att hålla sig i från att krafsa i det.

Anledningen till allergianfallet kallas på vanlig jäkla rikssvenska för gräs. Ni vet det där gröna som växer i stora mängder i folks trädgårdar och ser sådär mjukt och oskyldigt ut. Som folk gillar att picknicka på, att rulla i och att gå barfota på.  Som man väntar på hela jäkla vintern ska titta fram under snön.

Jag går på det varje år. Varje vinter. Väntar och Längtar. På att gräset ska titta fram. För att det ska bli grönt och frodigt. Att det ska göra mig lycklig. Glömmer varje gång den där lilla lilla detaljen. Att samma fenomen som jag suktar efter i flera månader är ondskefullt. Att det fövandlar mitt ansikte, och framförallt mina ögon, till ett enda stort rödmosigt och kliande helvete.
Man glömmer sig hela tiden. Glömmer att det nästan är förenat med livsfara att sätta sig i gräset, och ännu värre lägga sig i det. Eller gå ut när någon har klippt det. Eller att klappa på ett djur som har befunnit sig i det. Sen står man där som en dum fåne och baltar med ögondropparna, som  alltid hamnar på alla andra ställen än där det egentligen ska hamna. Förbannar sin egen idioti. Svär över att man aldrig lär sig. För det är ju så mjukt, och så grönt. Så mysigt. Så fint.

Jag må låta bitter. Men det är okej. För trots allt detta så gillar jag gräs. Och gräs gillar mig, uppenbarligen, eftersom det konstant gräver sig in i mina ögon. Och det för mig att glömma allt det här varje år. Hur freakin magiskt är inte det på en skala så säg, och allt magiskt ska bevaras. Såsom humlan.



Detta är gräs. Så ni vet.