stina

Jag gick upp klockan fem imorse i tron om att det skulle bli en helt vanlig jäkla tisdag. Drog borsten genom håret ett par gånger och smetade dit lite mascara på ögonfransarna så jag skulle se lite mindre trött och zombielik ut. Sen sa jag hejdå till min familj, som begav sig till tyskland, och åkte in till jobbet. Än så länge en rätt normal dag med andra ord. 

Allt började när jag körde på skatan. Den typ anföll min vindruta på vägen ut till Mjölby och bara dog. Det betyder tydligen otur att döda sånna fåglar, har jag fått reda på i efterhand. Sånt skrock ska man tydligen ta på största allvar, för ett par timmar senare stog jag mitt i en korsning med en krockad bil. 

Verkligen en bra start på dagen. Oerhört underhållande. Inte.

Sen resten av dagen blev det bara skrot av. Ingenting alls ville göra som jag ville. Vagnar med grejer rullade iväg så jag fick jaga dom, fast dom stog på helt plant underlag. Vagnar med sallad hade öppna dörrar och skvätte plötsligt ut en hel flock med kidneybönor över ett område lika stort som en mindre kontinent. Portkoder fungerade inte förren man hade tryckt in dom en sissodär fjorton gånger. Band att sätta fast grejer i bilen med hoppade loss i ena änden när man precis hade satt fast dom i andra. Allt och åter allt muckade stenhårt med mig, och jag hade inte en möjlighet att mucka tillbaka. För hur muckar man med ett bilspännafastband till exempel. Man kan ju på sig höjd sparka lite på det, och hoppas att det tar åt sig. 

Imorgon måste det bli en bra dag. Jag befaller någon att det ska bli en bra dag. Jag behöver verkligen en sån. Så är det någon allsmäktig därute som läser bloggen så var vänlig och uppfyll min önskan. Mitt psyke behöver det.