Slöarlördag
Jag har just avslutat mitt Sims 3 spelande. Pinsamt länge har jag suttit här framför datorn och lekt låtsasliv. Spelet är som en, bara aningen, mognare variant av Tamagotchin. Inget man slänger fram i en konversation att man lyckas bra på direkt. Men det kan inte hjälpas. Jag blir tokfast. Helt absorberad. För jag har absolut makt och full kontroll, och det känns rätt skönt som omväxling. Leka minigud är kul.
Jag minns när jag var yngre och de första The Sims-spelen kom ut. Jag minns att det inte var så mycket engagerat spelande då, utan tiden framför spelet mest gick ut på att komma på nya galna sätt att döda sina karaktärer på. Ju mer fasansfullt och kreativt, desto mer cred av kompisarna fick man. Känns lite lagom konstigt och besvärande så här i efterhand. Fascinationen när man upptäckte att de drunknade om man tog bort badstegen från poolen där de simmade. Entusiasmen när man lyckades stänga in skolbussen i ett rum fyllt av brännbara möbler och eldstäder.
Hur man går från det, till att numera bli ledsen när man ser folk hugga ner skog, är rätt obegripligt. Men kanske tur. Eller vad vet jag. Vår simsdödarperiod kanske var någon slags lightvariant av andra barns "rycka av vingarna på flugorna"-period. I sånna fall är det nog faktiskt bättre. Jag vet inte. Vad jag dock vet är att man kan vara bra mycket mer ohuman och oetisk på The Sims än vad man kan på många andra spel. Konstigt egentligen att inte någon klagar, folk hänger upp sig på så mycket annars.
Kommentarer
Trackback
