En liten del av mitt liv, del ett
Från lekis till trean på lågstadiet hade jag samma klasskamrater. Vi var elva stycken sjukt sammansvetsade barn som hade lärt känna varandra redan på dagis. Fyra killar och sju tjejer. Alla umgicks vi mycket på fritiden. Hade pyjamaspartyn, lekte, sov över, drack cola framför Narnia-serien. Vi umgicks i körer, på scouterna, på skolan. Våra föräldrar ordnade grillfester på somrarna då alla vuxna satt och sjöng, pratade och dansade medan vi barn sprang omkring i trädgården på våra bara fötter och lekte kurragömma i skymmningen.
Jag hade min första och enda pojkvän. Han var en av oss elva. Ganska blyg men jättesnäll och med en stor samling turtlesfigurer som vi lekte med. Jag brukade vinna över honom när vi lekte brottning. I två år var vi ihop. Så där väldigt gulligt och oskyldigt som bara barn kan.
Plötsligt skulle våran fina och mysiga skola läggas ner. Jag kommer inte ihåg hur eller när jag fick reda på det, men jag minns att jag inte riktigt förstog vad det innebar. Inte förren senare.
En ny skola skulle byggas, och man fick välja om man ville gå där istället eller i stan.
Där splittrades våran elva. Sex av oss, däribland jag, valde den nya skolan på landet. Resten började i den nya skolan i stan.
Min mellanstadieperiod var rätt harmonisk. Jag gick med en av mina bästa kompisar från den gamla skolan, och även om både han och jag hittade en del nya vänner efter ett tag så kändes det skönt, i alla fall för mig, att veta att han fanns kvar i närheten.
Min tillvaro var rätt skyddad. Den hade alltid varit rätt skyddad. Vi hade tills dess, och det är jag evinnerligt glad för, tillåtits vara barn.
Det fanns alltså ingenting som kunde förbereda mig för högstadiet. Ingenting alls.
