Del två
Dom flesta människor man pratar med håller med om att högstadiet var ett rent helvete. Det spelar ingen roll hur populär man var eller hur många vänner man hade. Det var ett helvete lika fasen.
Att tränga ihop en stor mängd osäkra hormonbomber i kala rum fem timmar om dagen är inte, och kommer aldrig att vara, en bra idé.
Mina gamla kompisar från "elvan" som hade bestämt sig för att gå i stan där i fyran, dom kände jag knappt igen. Vi hälsade knappt på varandra. Dom hade vuxit upp och jag förstog ingenting.
Ungefär där upphörde jag, Stina, att existera. Jag förvandlades, förvånansvärt snabbt, till en vag och själlös varelse som var livrädd att inte hitta rätt fack att passa in i. För ett fack placeras man i, vare sig man vill eller inte. Ingen slipper undan.
Jag var helt övertygad om att ingen vettig varelse kunde tycka om mig. Min egna personlighet glömdes bort i min iver att försöka vara som alla andra. Jag byggde upp det tjockaste skal jag kunde frambringa runt min kropp och lät ytterst få människor tränga igenom.
I tre år låtsades jag vara någon annan så intensivt att jag glömde bort mig själv. I tre års tid trodde jag att jag var fulast i hela världen. Att ingen tyckte om mig på riktigt. Att alla bara fejkade. Att jag inbillade mig.
Mitt starka självförtroende bröts ner. Jag gick från glad och positiv till bitter och sarkastisk.
Det tog mig lika lång tid att hitta någolunda tillbaka igen. Hitta tillbaka till Stina. Men här är jag nu. Rätt kantstött och repad måhända, men jag är här. Och det är jag evinnerligt glad för. Det var bara det jag ville säga.
