plaskdjur
Jag trodde att jag hade slutat skämmas för sånna där lite halvfåniga saker och att mitt självförtroende pallade rätt mycket påfrestningar. Tji fick jag.
Vattengympan var det mest skräckfyllda jag gjort på länge. Där stog jag och plaskade frenetiskt bland stort gäng kvinnor som alla var minst trettio år äldre än jag. Endel kvinnors ålder uppskattar jag upp emot hundrasjutton. På land stog en överentusiastisk kvinna i plyschdress och gjorde rörelser som var näst intill omöjliga att härma under vattnet. Det var ungefär åtta grader i luften (det var utomhus och jag frös som ett pälslöst djur) och tolv i vattnet. Okej, jag ljög, det var tjugofem i vattnet. Men det kändes som tolv. Högst. Hur mycket jag än sprattlade för att hålla värmen så gick det inte. Så jag såg ut som en enda stor blåröd knottra.
Detta kan ju tyckas vara tillräckligt med anledningar till varför detta inte var en av dom bästa tillfällena i mitt liv. Men låt mig gärna också lägga till att det bakom oss i samma pool simmade ungefär femtio triathlongrabbar. Muskulösa solbrända triathlongrabbar. Med simglasögon. Hallå obekvämt.
Jag försökte verkligen att gömma mig lite. Vilket inte krävde speciellt mycket ansträngning eftersom jag redan hade sjunkit ner så mycket jag bara kunde, utan att drunkna under vattnet, eftersom det var så sabla kallt i luften. Men jag kände hur dom tittade, bara stannade upp mitt i fjärilssimmandet i poolen och stirrade, på mig som låg där och sprattlade som en stackars epileptisk sparv. Och jag tyckte att det var så fruktansvärt pinsamt. Så enormt obekvämt.
Såhär i efterhand känns det lite fånigt att jag tyckte det. Men just då var det en högst logisk känsla. En fruktansvärd känsla. Det var så mycket i den situationen som var pinsamt.
Jag kände mig så fel. Vilsen. Borta. Och det är känslor som jag ibland har allvarliga problem med att bemästra.
Jag går inte dit igen. Det är svårt att förklara sånt här i text utan att låta ytlig och idiotisk. Jag kanske ÄR dum och idiotisk. Men man kan inte riktig råför vad man känner, och jag kommer inte utsätta mig själv för det där igen. Någonsin. Tack för mig.
Vattengympan var det mest skräckfyllda jag gjort på länge. Där stog jag och plaskade frenetiskt bland stort gäng kvinnor som alla var minst trettio år äldre än jag. Endel kvinnors ålder uppskattar jag upp emot hundrasjutton. På land stog en överentusiastisk kvinna i plyschdress och gjorde rörelser som var näst intill omöjliga att härma under vattnet. Det var ungefär åtta grader i luften (det var utomhus och jag frös som ett pälslöst djur) och tolv i vattnet. Okej, jag ljög, det var tjugofem i vattnet. Men det kändes som tolv. Högst. Hur mycket jag än sprattlade för att hålla värmen så gick det inte. Så jag såg ut som en enda stor blåröd knottra.
Detta kan ju tyckas vara tillräckligt med anledningar till varför detta inte var en av dom bästa tillfällena i mitt liv. Men låt mig gärna också lägga till att det bakom oss i samma pool simmade ungefär femtio triathlongrabbar. Muskulösa solbrända triathlongrabbar. Med simglasögon. Hallå obekvämt.
Jag försökte verkligen att gömma mig lite. Vilket inte krävde speciellt mycket ansträngning eftersom jag redan hade sjunkit ner så mycket jag bara kunde, utan att drunkna under vattnet, eftersom det var så sabla kallt i luften. Men jag kände hur dom tittade, bara stannade upp mitt i fjärilssimmandet i poolen och stirrade, på mig som låg där och sprattlade som en stackars epileptisk sparv. Och jag tyckte att det var så fruktansvärt pinsamt. Så enormt obekvämt.
Såhär i efterhand känns det lite fånigt att jag tyckte det. Men just då var det en högst logisk känsla. En fruktansvärd känsla. Det var så mycket i den situationen som var pinsamt.
Jag kände mig så fel. Vilsen. Borta. Och det är känslor som jag ibland har allvarliga problem med att bemästra.
Jag går inte dit igen. Det är svårt att förklara sånt här i text utan att låta ytlig och idiotisk. Jag kanske ÄR dum och idiotisk. Men man kan inte riktig råför vad man känner, och jag kommer inte utsätta mig själv för det där igen. Någonsin. Tack för mig.
Kommentarer
Trackback
