stina

När jag fick syn på boken så spelades det upp små söta filmklipp i mitt huvud där jag virkar värsta underverken i färgglada garner och sprider ut dom bland folket. Eller sätter ut lite varstans i världen där folk kan hitta dom och bli glada. Ungefär. 

Jag tänkte att om jag gör alla små figurer via instruktioner i boken så är jag snart så awsome så att jag kan hitta på egna mönster och sådär. Och virka är ju inte så svårt tänkte jag. Okej för att jag alltid har varit mera träslöjdspersonen och är helt urusel på att sy ( Egentligen inte helt mitt fel. Symaskiner som jag kommer i närheten av får helt plötsligt liv och blir fyllda av ondska. Dom trasslas, fastnar, vägrar fungera, spottar delar av trasiga nålar omkring sig och grejer. Plus att det räcker med att jag tittar på en nål så sticker jag mig. Ni fattar grejen ) så mindes jag att jag hade varit rätt skillad på virkning i högstadiet. Men ack så fel jag hade. I min hjärna hade mina virkningsskills blivit aningen förvrängda. Jag kan göra luftmaskor, sen tar mina kunskaper slut. Tydligen. Samt att mina tummar är förstora eller något. Sitter i fel vinkel eller något liknande, för hur jag än gör så verkar dom vara ivägen. 

Men jag ska banne mig lära mig. Det ska produceras små glädjespridare ska det. Jag ska bara byta tummar med någon först.

Jag menar hallå. Titta den dära brune grabben. Han ärmin nya kärlek och slutmålet med alla dessa virkningsförsök. Lycka mig till.