stina

För ungefär tre timmar sedan så ringde jag min bror första gången, för att se så att dom inte hade typ tänt eld på varandra, offrade små djur eller liknande. Naturligtvis så var det ingen som svarade utan mobilsvar gick igång på en gång. Just mobilsvar är döden för mitt psyke. Självklart så började en massa scener, den ena hemskare än den andra, dyka upp i mitt huvud. Så jag freakade på allvar och har nu under de närmsta tre timmarna alltså ringt typ åtta gånger. Panikringt. Ringt till kompisen. Talat in meddelanden på min brors mobil. Funderat allvarligt på att köra ner till sjön och titta så att dom lever, men jag vill ju lixom inte störa om det skulle vara så. 

Min image som cool storasyster är helt och hållet blåfejk. Jag är så fruktansvärt överbeskyddande, nojig och larvig som det bara går att vara på det där området. Helst skulle jag vilja packa in hela ungen i bubbelplast och stänga in honom i ett luddigt, mjukt och maddrasserat rum någonstans, men det går ju inte. Grabben måste ju få klara sig själv. Och jag vill ju att han ska uppleva massamassa bra saker. Det kan man inte göra om man är inpackad i plast.

Det skrivs mycket om hur man ska bete sig som mamma när det börjar bli dags att skicka ut sina barn i den stora världen, men hur fanken gör man om man är syster. För tio minuter sedan var jag ett mammigt vrak som satt och var sjukt orolig. Sen ringde pappa och sa att han hade fått tag på kompisen och att allt var bra, dom hade badat hela tiden och självklart hade brorsan glömt mobilen hemma. Så nu känner jag mig ju som världens dummaste. Plus att det låter här som att min bror är tinywinyjätteliten. Det är han ju inte alls. Han är allderles för stor för att jag ska oroa mig såhär. Så vad gör jag. Hjälp mig.