stina

Jag hade planerat att jag skulle vara på bra humör nu. Jag satt och spånade på ett inlägg i bilen när jag jobbade förut. I mitt huvud lät det fanatiskt roligt, som det mesta jag tänker när det stannar i mitt huvud och inte vidrör mina läppar.

Jag var på ett fantastiskt humör. Solen sken inte och inga fåglar kvittrade, men det gjorde tusan, för jag var glad ändå. Eller glad var väl att ta i kanske. Men jag satt i bilen och njöt. Njöt av att jag pilade fram i hundra kilometer i timmen, i en klargul bil som är större än alla andras små fjuttiga bilar, på väg upp och ner för gräsbeklädda kullar. Det spelades Cats in the Cradle på hög volym.
Hela min kropp och framför allt mina ben fullkomligen skrek att dom ville ut på ängarna och springa. Vilket är konstigt bara det. För även om jag skäms över att säga det så är jag ganska lat. Har jag varit en vildhäst, en jaguar eller något annat snabbt i ett tidigare liv som nu gör sig påmint? Med min tur var jag väl en fördömd skalbagge eller något istället. 
Hur som helst. Hela jag var frihet. Frihet strömmade genom min kropp. Kokade mitt blod. Bubblade. Sprakade.  

Humöret höll i sig enda tills jag hade ungefär en halvtimme kvar att jobba. Då fick jag en idiot till kund. Sen gick allt utför. Nu kommer jag inte ens ihåg delar av mitt exeptionella inlägg. Min fina skrivna present till er.

Ni kanske tror att det är en simpel bortförklaring. Det är det inte. Detta är allderles sant. För jag ljuger inte. Bara när jag måste. Som när sanningen riskerar att göra människor mycket ledsna till exempel. Då ljuger jag. Så det svider om det. Jag har inte bestämt mig för om det beteendet är positivt eller negativt än. Och jag vill nog inte göra det heller. För sån är jag. Så nu vet ni. Host.

Eftersom mitt ursprungliga ihoptänkta inlägg försvann i tankerymden så har jag en annan present till er.
 
Här. Så här såg jag ut när jag var liten. Min gåva till er. Varsågod. Inte mycket till gåva, men det är ju alltid något. Vissa får inget.