Ja utanför rasar stormen
Hej.
Jag har träningsvärk på innanlåren ( heter det så eller gör det bara det om man pratar om kött?).
Jag är lite lagom mosig i huvudet efter en inlärningsrunda på jobbet, ska börja köra en annan tur med en massa stopp här och var. Det bara snurrar i hela huvudet av olika namn och adresser.
Tyska Peter kommer hit idag. Han är ungefär två meter lång, har sånna där härliga vampyrtänder, pratar sjukt bra svenska och är kravallpolis. Hur mycket coolare än så kan man bli. När jag var mindre vad han en av mina idoler. Det var han, Stålmannen, Darkwing Duck, McGyver ungefär.
Jag både vill och vill inte åka och simma. Det vore bra för min kopp och hälsa men jag känner inte för det. Inte alls faktiskt. Om jag har tur så är mamma pepp på att gå en tvåtimmarspromenix när hon har slutat jobba. Det kan jag kanske övertala mig själv att göra.
Annars känner jag mig konstig idag. Det pirrar i fingrarna och bubblar i kroppen, samtidigt som jag är rätt däven. Hur går det ihop sig. Att man är glad och bubblig och däven på samma gång. Är det ens möjligt.
Det stormar utanför mitt fönster. Och jag stormar inombords. Det känns som att jag krigar med mig själv. Jag vill gå vidare och stanna kvar. Jag vill ha det nya men kan inte släppa det gamla. Jag vill umgås och jag vill vara ensam. Ja utanför rasar stormen. Runt virvlar bladen. Ta mig med.
