Monsterpanik
Som en del kanske har märkt vid det här laget så får jag lätt panik. Inte sån där panikångest så att man tror att man håller på att dö. Men när det gäller saker som jag tror att jag själv har klantat mig med så får jag panikångest. Typ. Panikångest light i alla fall.
Som idag. Jag fick ett epostmeddelande av VHS( de som har databasen med alla betyg från gymnasiet och sådär) där det stog något i stil med det här: Du har anmält dig till högskoleutbildning inför hösten 2009 och din anmälan är nu behandlad. Kontrollera din anmälan och dina registrerade meriter genom att logga in på Dina sidor på studera.nu.
Jag bara oj jäklar har dom kollat arbetsproven och stressade in på studera.nu där allt är...oförändrat.
På min ansökan står det att särskild behörighet saknas, och så står det längst ner att det är godkänt arbetsprov som fattas. Det var då paniken satte in. Ugefär såhär såg det ut i mitt huvud: Panik fan helvetes paniik. Ska det se ut såhär. Nej det stog ju att dom hade behandlat anmälan, och jag är fortfarande inte behörig. Jag avlider. Mitt arbetsprov är alltså inte godkänt hjälp hjälp. Vad gör jag nu. Får man åka på den helgen i Gotland där dom visar runt en på området om man inte är godkänd. Hjälp hjälp. Panik panik. Jakob kommer bli jättebesviken, han har sett fram emot det. Skit. ( Kollar runt på google, hittar ett forum där folk har haft liknande panik) Jaha här står det att man inte har godkänt arbetsprov om det står behörighet ej godkänt. Jag visste det. Jag är urdålig. Fanken. Gaah.
Sen kom jag på att det mest logiska vore att ringa någon som faktiskt vet. Så jag ringde en av lärarna på utbildningen. Han svarade inte först, men sen efter två samtal till så gjorde han det. Tack och lov. Så där satt jag i telefonen, lätt darrande, och försökte förstå gotlänska (för det är bannemig inte lätt om man inte tittar på personen i fråga, och när den enda kontakt man har haft med gotlänska innan är på Keno). Han sa att man fick reda på om arbetsprovet var godkänt eller inte i mitten av juni. Pju. Sen sa han "så du behöver inte stressa upp dig, det går nog bra för dig". Sen lade vi på.
Så här i efterhand känner jag, som vanligt, att paniken var lite obefogad. Eller jag kunde åtminstode ha väntat lite med dödsångesten (light) tills jag hade tänkt lite. För det slog mig just att det hade varit rätt konstigt ändå om dom hade hunnit gå igenom en sissodär tvåhundra arbetsprov sedan i fredags. Hmm. Smarta jag.
Nu ska jag börja andas. Sen ska jag jobba. Har hand om alla sexåringar sista passet själv idag. Gud giv mig styrka. Haha. Ciao.
